Brise ton bonheur, car il est mauvais.
Le bonheur se glisse dans la broussaille endormie avec le souffle du matin,
le bonheur s’envole en légères nuées au-dessus des abîmes d’azur,
le bonheur, c’est le champ assoupi dans la fournaise de midi,
l’espace infini de la mer où dardent les rayons du soleil,
le bonheur est impuissant, il dort, il respire, il ne sait rien.
Connais-tu la douleur ? Elle est grande, elle est forte, elle serre en cachette les poings.
Connais-tu la douleur ?
Elle sourit et, les yeux rougis de larmes, elle espère.
La douleur nous donne tout ce dont nous avons besoin —
elle nous donne les clefs du royaume de la mort,
elle nous pousse, encore hésitants, par la porte.
La douleur baptise les enfants, partage les veillées des mères,
elle forge toutes les alliances d’or.
La douleur règne sur tout, elle lisse le front du penseur,
elle attache le collier offert à la femme que tu désires,
elle attend devant la porte quand l’amant quitte sa maîtresse.
Que donne-t-elle de plus à ceux qu’elle chérit ?
Je n’en sais rien.
Elle donne des perles et des fleurs, des chants et des rêves,
elle nous donne mille baisers sans contenu,
elle donne l’unique baiser vrai.
Elle nous donne nos âmes bizarres et nos curieux engouements,
elle nous offre tous les gros lots de la vie :
l’amour, la solitude et la face de la mort.
*
Smärtan
Hoppa till navigeringHoppa till sök
Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting…
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva –
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade…
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.
***
Edith Södergran (1892-1923) – Traduit du suédois par Lucie Albertini et Carl Gustaf Bjurström.