Pär Lagerkvist – Plus beau que tout…

Plus beau que tout, c’est quand le jour décline.
L’excès d’amour dont le ciel est gonflé
emplit les airs d’une sombre clarté
qui vers la terre s’achemine
et s’en vient baigner
les toits des chaumines.

Tout est tendresse, on dirait que des mains
d’une douceur extrême vous caressent.
Tout est proche et tout est lointain.
Tout vous prodigue ses richesses
comme un prêt soudain
fait à l’être humain.

Tout m’appartient, et tout va cependant
m’être enlevé dans un très court instant :
arbre, nuage et jusqu’à ce sentier
où je suis mes songes fugaces.
Seul, je vais errer
sans laisser de traces.

*

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.

***

Pär Lagerkvist (1891–1974) – Anthologie de la poésie suédoise (Seuil, 1971) (Somogy, 2000) – Traduit du suédois par Jean-Victor Pellerin.