Je suis le ciel. J’enveloppe tout de mon manteau bleu
que m’a donné mon bien-aimé.
Il m’a aussi donné un merveilleux bijou, un diadème d’étoiles
pour mon front.
Il doit beaucoup m’aimer.
Ainsi je l’aime aussi.
Mais je ne l’ai jamais vu.
On dit qu’on ne peut le voir.
Et quoi, serait-ce nécessaire ? Nul n’est besoin de voir
son bien-aimé.
Il est avec moi la nuit quand son bijou étincelle
sur mon front.
***
Jag är himlen. Jag sluter in allt i min blåa kappa
som jag fått av min älskade.
Han gav mig också ett underbart smycke, ett diadem av
stjärnor kring mitt huvud.
Han måtte älska mig mycket.
Jag älskar också honom.
Men jag har aldrig sett honom.
Man säger att man inte kan se honom.
Och varför skulle man göra det ? Inte behöver man se
sin älskade.
Han är hos mig om natten när hans smycke strålar kring
mitt huvud.
(Pär Lagerkvist)