Avec douleur, nous les fleurs nous nous éveillons à notre vie
de dessus terre.
En souffrance, nous quittons les noires profondeurs
où tout était si rassurant.
Il est si rassurant de ne pas vivre.
Avec peine nous nous ouvrons au soleil dispensateur de vie
et des êtres que nous ne connaissons pas marchent
parmi nous louant notre beauté.
Mais nous ne comprenons rien. Nous sommes aveugles
comme la terre d’où nous venons.
Il ne voulut pas nous donner la faculté de voir notre beauté.
Belles ? En nous-mêmes nous ne sommes pas belles.
Peut-être le sommes-nous quand le soleil étincelle sur nous.
Mais en nous règne une obscurité constante.
***
Med smärta vaknar vi blommor till vårt liv på marken.
Smärtsamt lämnar vi den mörka jorden, där allting var
så tryggt.
Det är så tryggt att inte leva.
Smärtsamt öppnar vi oss för den livgivande solen
och varelser som vi inte alls känner går kring bland oss
och talar om vår skönhet.
Men vi förstår ingenting. Vi är blinda som jorden, som vi
har kommit ifrån.
Han ville inte ge oss förmågan att själva se vår härlighet.
Sköna ? Inne i oss själva är vi inte sköna.
Det är vi kanske när solen strålar över oss. Men inne i
oss själva råder det ständigt mörker.
(Pär Lagerkvist)