Qu’ai-je vécu ce soir là (Pär Lagerkvist)

Qu’ai-je vécu ce soir là,
un soir d’automne allant chercher du bois pour mère ?
je m’en souviens, aucun soir ne m’est autant resté
en mémoire.
C’est alors que pour la première fois je vis les étoiles.

Le bois sur les bras, je vins à regarder vers le ciel
et je les vis là haut, entourées d’une obscurité sans limite.
Partout au-dessus de moi, elles étaient là dans un vide infini.

Je restai immobile. Et tout en moi disparut,
tout ce qui avait été jusque là, tout ce qui fut à moi,
mon petit cheval de bois à trois pattes, ma balle
de caoutchouc,
ma joie de me réveiller le matin,
la lumière du soleil, les billes en pierre et le gros calot
de verre,
tous mes jouets.

Quand je revins vers mère et posai le bois près du fourneau
rien de particulier ne se remarqua en moi, certainement.
Mais quand je m’en fus m’asseoir sur mon tabouret à l’écart
des autres
je n’étais plus un enfant.

***

Vad upplevde jag den kvällen,
höstkvällen när jag gick efter ved åt mor ?
Jag minns den så väl , ingen kväll minns jag som den.
Det var då jag för första gången såg stjärnorna.

Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen
och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.
Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in ti ll mor igen och lade ifrån mig vedträna vid
köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.
Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de
andra
var jag inte längre något barn.

(Pär Lagerkvist)