Toi, voie lactée couvrant la solitude de l’âme,
Toi, attente infinie.
Brûle, brûle longtemps après moi,
longtemps encore quand je ne serai plus,
moi qui jamais ne pus gravir ton arche.
Brûle pour le peuple qui un jour surgira des espaces
et qui passera sans crainte au-dessus des abîmes
sur un pont d’étoiles.
***
Du vintergata över själens ensamhet,
du eviga längtan.
Brinn, brinn långt efter mig,
långt efter att jag inte finns,
jag som aldrig fick bestiga din bro.
Brinn för det folk som skall komma vandrande engång
genom rymderna,
som skall vandra tryggt över avgrunden på en bro av stjärnor.
(Pär Lagerkvist)